.

Det var en gång en liten, liten, prinsessa med jätte, jätte långt, grönt hår. Hennes lockar var så lockiga att det lockade till sig folk från hela världen. Alla ville se dessa gröna lockar.
Prinsessan att en dag på en vacker, röd fotölj i en underbart, glänsande klänning i vitt guld. Hon lät alla titta på hennes lockar, men den här dan var annorlunda. Hon hade nämligen inte lett en enda gång idag. Varför? -Jo, hon var ledsen. Hon ville ut och se världen! Hon ville bli av med sina lockar! Hon ville hitta sig en man som hon kunde gifta sig med!

Samma natt beslöt sig prinsessan för att smita hemmifrån, från det jättestora slottet. Hon gick ner till stallet och hoppade upp på ryggen på sin alldeles egna vattenbuffalo. Denna buffalo var ingen vanlig buffalo, han kunde nämligen flyga. Så prinsessan och buffalon flög iväg för att se världen.
När natten började glida mot morgon beslöt sig prinsessan att dom skulle landa vid en liten lada på en öde äng. Så det gjorde dom. Hon hittade massor med bruna bönor i burk och började laga sig lite mat medan buffalon betade på ängen. När dom båda var mätta och belåtna tog dom sig en liten tupplur, men prinsessan kunde inte sova. Hon kunde inte sluta tänka på sina gröna lockar. För att få tankarna på annat håll började hon leta runt i ladan efter något att platta till lockarna med. Hon hittade först en hammare, men lockarna blev inte raka av det. Sedan hittade hon en spade, men inte det heller hjälpte. Efter lite om och men hittade hon ett gammalt strykjärn. Men strykjärnet var så varmt så hon tappade den på elden som hon gjorde upp tidigare i berättelsen (du vet, det där med bruna bönorna). Försiktigt, utan att bränna sig, tog hon upp strykjärnet från elden, men prinsessan snubblade och tappade strykjärnet på sitt hår!
-AAAAAAAH! MITT HÅR BRINNER, skrek prinsessan.
Buffalon vaknade och kom till räddning, men när buffalon väl var framme så märkte prinsessan att hennes hår inte alls brann. Hennes lockar hade istället blivit raka. Äntligen hade prinsessan fått rakt hår!

Prinsessan och buffalon fortsatte sin resa under natten. Dom flög genom stjärnorna, genom gatorna och lyckliga var dom över att vara fria. Men när natten började glida mot morgon så var det dags igen att rasta. Men var skulle dom landa? Det fanns ingen öde äng med en lada på, det fanns ingen skogskoja. Det fanns bara vatten och på vattnet fanns det hus. När solen kommit upp blev det brottom att landa så igen skulle se en flygande buffalo. Dom landade på något som såg ut som en ö, utan att veta om den var öde. Det fanns en liten, liten skoja där så prinsessan gick dit in medan buffalon började bada.
-Vem där, sade en röst inne i kojan.
-Det är jag, prinsessan.
En man kom fram till prinsessan. En man med vackra ögon, kolsvart hår och i skägget. Prinsessan kunde inte slita sina ögon från denna vackra man. Mannen kunde inte slita sina ögon från prinsessan.

Ja, ni kan säkert gissa slutet om ni orkat läsa hela historien.
Heippa