.

Har ni någonsin funderat på hur lätta människor är att förändra?
Hur lätt vi ändrar på oss själva för att passa in bland dom andra?

Men hur har dom andra blivit så som dom är?
Är dom födda så?
Eller har dom också ändrat på sig, för att bli mer lik någon annan?

Vem ska vi egentligen ha som förebild?
Om Adam och Eva dom första som levde på våran jord, hur ska vi få reda på hur dom var, för att kunna bli som dom om tanken är vi ska ha dom som förebilder?

Men varför är vi så besatta av att passa in i alla olika grupper och sammanhang som vi sätter oss in i?
Gör vi det med flit, eller är vi nyfikna på hur andra lever?

Kanske vi är nyfikna och/eller besatta av att ta reda på alla olika kulturer och normer som finns, för att lättare kunna hitta oss själva.
Men då dyker frågan 'föds vi inte till en enskild och unik människa' upp.

Många säger att det är bra att vi alla är olika, tänker på olika sätt och agerar och klär oss olika.
Men hur bra är det egentligen?
Om vi alla vore likadana, tänkte likadant, agerer och klär oss likadant, så skulle väl mobbning inte exitera? Krig skulle inte finnas. Ordet och begreppet 'bråk' skulle inte heller finnas.

Jag kan ärligt säga att jag inte är nöjd med hur jag är, hur jag beter mig och hur jag ser ut.
Ändå vill jag inte förändra mig.
Jag är som jag är pga mina egna uppfattningar, min uppfostran och mina egna 'upptäckter'.
Dock är jag väl medveten om att vissa saker måste jag förändra och ändra synsätt på.

Jag har lärt mig livet genom den hårda vägen. Jag har varit med om saker som jag inte ens önskar min värsta fiende.
Jag har djupa ärr och sår som än inte läkt och som jag är osäker på om dom ens kommer läka.
Jag misstänker att jag skulle må bättre om jag vågade ta steget till att öppna mig, tala ut om allt.
Men samtidigt känns det som att inte är någon idé att älta det som varit och att det är lättare att bara förtränga allt.

På ett sätt är bloggandet ett bra sätt att 'tala ut' om problem.
Dock vill jag inte skriva ner problemet jag har just då, men ofta har det kliat i fingertopparna att skriva namn på personer som gjort mig illa.
Men det gynnar ingen, inte ens mig.

Idag lever jag ändå ett relativt bra liv, jämnfört med hur jag levt tidigare.
Bara jag går bak 6 månader så får jag rysningar över hur jag mådde då.
Hur instängd och 'fångad' jag kände mig.
Jag kan ändå inte säga att jag är 'lycklig in i märgen', men jag börjar nog närma mig dit.

Ångesten och oron jag bär inom mig är nog något som jag aldrig blir av med.
Pressen att passa in, att se ut som alla andra och vara lika sofistikerad som nuvarande folk omkring mig verkar vara.

Ofta känner jag att jag bara vill gömma mig, sluta existera och bara försvinna.
Samtidigt är det en utmaning för mig att fortsätta vara den jag är och låta folk acceptera det, eller helt enkelt låta bli.

Mycket i mitt synsätt gällande andra människor vet jag att jag måste ändra för att kunna leva ett bra liv.
Alla är inte svin som gör dig besviken och sårar dig.
Bara en så enkel sak som att gå ut och äta på en restaurang har gett mig sån ångest att jag inte kunnat äta, även om jag varit vrålhungrig.
Jag trodde att alla granskade mig, hatade mig och frågade sig vad en sån äcklig sak som jag gör på en restaurang bland 'normalt' folk.
Idag kan jag gå ut och fika, äta, shoppa osv utan att må jättedåligt av det.

Att träffa nya människor, tex min väns kompis, har varit ett rent helvete för mig. Jag hittade alltid på ursäkter för att slippa sätta mig själv i sådan situation.
Idag är det fortfarande jobbigt, jag vill gärna slippa det, men vet innerst inne att jag måste, just för att kunna leva ett 'friare' liv.
Men rädslan att göra bort mig, säga något olämpligt eller få känslan att jag inte passar in, finns än idag och lär nog alltid finnas där. Jag måste bara lära mig att kunna hantera det och inte låta det styra mitt liv.

Människor är en komplicerad varelse som jag aldrig kommer att förstå mig på.