...
Om jag ska vara ärlig så trodde jag att jag hade en chans.
Jag trodde jag var en bra kandidat.
Jag säger åt alla, inkluderat mig själv, att det är pga bristen av erfarenheten och antal sökande.
Jag måste, för att inte bli ledsen och besviken.
Det hade verkligen varit för bra för att vara sant om jag fått anställningen.
Men att jag inte ens fick komma på en intervju.
Det känndes, kan jag ju meddela.
Ingen jävel tackar dig för att du ställer upp i vått och torrt.
Inte en jävel.
Det går fler tåg.
Det kommer fler jobb.
Men om mina framtidsplaner ska gå så som jag vill, så måste jag börja få en fast inkomst varje månad.
Och jag måste börja få den nu.
Jag orkar och vill inte längre vara orolig om lönen.
Jag orkar inte längre ha ont i magen när en ny månad startar.
Får jag jobb denna månad?
Får jag en bra inkomst denna månad?
Jag måste klara mig själv.
Jag måste stå på mina egna ben.
Men för att vara ärlig, snart bär inte mina ben mig.
Jag älskar vårdyrket.
Jag vill absolut inte byta yrke.
Men jag hatar att vara kommunens slav som springvikarie!
Hat.
Det här är orättvist. Jag blev ju kvitt skiten för ett par dar sen, och så kommer den tillbaka.
Som en jävla motorsåg inne i huvudet får du mig att tappa koncentrationen och bara bli en grönsak.
Jag hatar migrän!
Nåja, resten denna veckans jobbschema:
Idag 16:00-21:15
Torsdag 12:00-20:00
Fredag 7:00-13:00
Och så ledig helgen.
Åååh, jag hade ju tänkt ta mig ut på stan idag innan jobbet.
No way, framstupa sängläge tills jobbet börjar.
Bilden har ju absolut inget med inlägget att göra.
Kära Mor.
Tiden går så fort, jag hinner inte med.
Jag var bara 5, nu är jag snart 22.
Vart har tiden försvunnit?
Kära Mor.
Jag älskar dig över allt annat på denna jord.
Jag saknar dig så fruktansvärt mycket.
Skulle göra vad som helst för att träffa dig igen.
R.I.P
Helena Kylikki Wikström
1/1-95
Min Mor. Min skyddsängel.
Förtvivlan.
Har ni någonsin känt att orden inte räcker till?
Att allt ni kan tänkas komma på och göra inte är tillräckliga.
Senaste tiden har jag känt att det är ett stort gräl inom mig.
Jag vill en sak, medan jaget vill ett annat.
Jag följer mitt hjärta med sunt förnuft, men ibland känns det som att förnuftet tar över och trampar på hjärtat.
Eller tvärtom.
En dag är helt säker på min sak, andra dagen tvekar jag.
Vad vill jag egentligen?
Jag är en såndan person som alltid varit säker på min sak.
Vetat vad jag vill och inte vill.
Idag känns det som att jag inte vet något alls.
Dom flesta av mina 'personliga' principer följer jag inte nå mer.
Varför förstår jag inte, eftersom jag inte riktigt kan säga att jag är nöjd och belåten med att bryta dom.
Är jag på jakt efter spänning?
Ett nytt liv?
Ett nytt synsätt?
Varför gör jag som jag gör?
Varför förändras jag?
Jag tror att jag börjar bli vuxen...
Tankar.
Hur lätt vi ändrar på oss själva för att passa in bland dom andra?
Men hur har dom andra blivit så som dom är?
Är dom födda så?
Eller har dom också ändrat på sig, för att bli mer lik någon annan?
Vem ska vi egentligen ha som förebild?
Om Adam och Eva dom första som levde på våran jord, hur ska vi få reda på hur dom var, för att kunna bli som dom om tanken är vi ska ha dom som förebilder?
Men varför är vi så besatta av att passa in i alla olika grupper och sammanhang som vi sätter oss in i?
Gör vi det med flit, eller är vi nyfikna på hur andra lever?
Kanske vi är nyfikna och/eller besatta av att ta reda på alla olika kulturer och normer som finns, för att lättare kunna hitta oss själva.
Men då dyker frågan 'föds vi inte till en enskild och unik människa' upp.
Många säger att det är bra att vi alla är olika, tänker på olika sätt och agerar och klär oss olika.
Men hur bra är det egentligen?
Om vi alla vore likadana, tänkte likadant, agerer och klär oss likadant, så skulle väl mobbning inte exitera? Krig skulle inte finnas. Ordet och begreppet 'bråk' skulle inte heller finnas.
Jag kan ärligt säga att jag inte är nöjd med hur jag är, hur jag beter mig och hur jag ser ut.
Ändå vill jag inte förändra mig.
Jag är som jag är pga mina egna uppfattningar, min uppfostran och mina egna 'upptäckter'.
Dock är jag väl medveten om att vissa saker måste jag förändra och ändra synsätt på.
Jag har lärt mig livet genom den hårda vägen. Jag har varit med om saker som jag inte ens önskar min värsta fiende.
Jag har djupa ärr och sår som än inte läkt och som jag är osäker på om dom ens kommer läka.
Jag misstänker att jag skulle må bättre om jag vågade ta steget till att öppna mig, tala ut om allt.
Men samtidigt känns det som att inte är någon idé att älta det som varit och att det är lättare att bara förtränga allt.
På ett sätt är bloggandet ett bra sätt att 'tala ut' om problem.
Dock vill jag inte skriva ner problemet jag har just då, men ofta har det kliat i fingertopparna att skriva namn på personer som gjort mig illa.
Men det gynnar ingen, inte ens mig.
Idag lever jag ändå ett relativt bra liv, jämnfört med hur jag levt tidigare.
Bara jag går bak 6 månader så får jag rysningar över hur jag mådde då.
Hur instängd och 'fångad' jag kände mig.
Jag kan ändå inte säga att jag är 'lycklig in i märgen', men jag börjar nog närma mig dit.
Ångesten och oron jag bär inom mig är nog något som jag aldrig blir av med.
Pressen att passa in, att se ut som alla andra och vara lika sofistikerad som nuvarande folk omkring mig verkar vara.
Ofta känner jag att jag bara vill gömma mig, sluta existera och bara försvinna.
Samtidigt är det en utmaning för mig att fortsätta vara den jag är och låta folk acceptera det, eller helt enkelt låta bli.
Mycket i mitt synsätt gällande andra människor vet jag att jag måste ändra för att kunna leva ett bra liv.
Alla är inte svin som gör dig besviken och sårar dig.
Bara en så enkel sak som att gå ut och äta på en restaurang har gett mig sån ångest att jag inte kunnat äta, även om jag varit vrålhungrig.
Jag trodde att alla granskade mig, hatade mig och frågade sig vad en sån äcklig sak som jag gör på en restaurang bland 'normalt' folk.
Idag kan jag gå ut och fika, äta, shoppa osv utan att må jättedåligt av det.
Att träffa nya människor, tex min väns kompis, har varit ett rent helvete för mig. Jag hittade alltid på ursäkter för att slippa sätta mig själv i sådan situation.
Idag är det fortfarande jobbigt, jag vill gärna slippa det, men vet innerst inne att jag måste, just för att kunna leva ett 'friare' liv.
Men rädslan att göra bort mig, säga något olämpligt eller få känslan att jag inte passar in, finns än idag och lär nog alltid finnas där. Jag måste bara lära mig att kunna hantera det och inte låta det styra mitt liv.
Människor är en komplicerad varelse som jag aldrig kommer att förstå mig på.
Arg och besviken.
Och så gör du såhär mot mig.
Att du var full är ingen ursäkt. Verkligen inte.
Du har ändå ett ansvar, en plikt att berätta hur det ligger till.
Jag är så jävla arg och besviken på dig, detta hade jag aldrig trott om dig.
Du är en idiot med 2 fötter och ingen hjärna.
Och så drar du till med världes sämsta ursäkt.
Jävla pucko!
Ny favorit.
ICA CRUNCHY
Knaprig crunchy blandad med torkade jordgubbar och yoghurtdragerade cornflakes.
Perfekt som frukost, lunch, mellanmål eller bara som ett snack.
Nom nom nom nom.
.
Norrskensfestivalen...
Imorgon knäcks första ölen tillsammans med Elin.
Brukar alltid ha skoj på festivlalen, så jag har stora förhoppningar iår.
Åker till Pixitown imorn efter jobbet, och kommer tillbaka till stan på måndag (mest troligt).
rajtantajtan two days in a row, alkoholist inte alls.
Radiohead - Creep
When you were here before Couldn't look you in the eye You're just like an angel Your skin makes me cry You float like a feather In a beautiful world I wish I was special You're so fucking special But I'm a creep I'm a weirdo What the hell am I doing here? I don't belong here I don't care if it hurts I want to have control I want a perfect body I want a perfect soul I want you to notice When I'm not around You're so fucking special I wish I was special But I'm a creep I'm a weirdo What the hell am I doing here? I don't belong here She's running out the door She's running out, she run, run, run, run, run Whatever makes you happy Whatever you want You're so fucking special I wish I was special But I'm a creep I'm a weirdo What the hell am I doing here? I don't belong here I don't belong here
Fryser ihjäl.
Håller på just nu att mäta temperaturen i alla rum. Hittills har jag kommit fram till att det är +20 i köket.
I toaletten misstänker jag att det är -20.
Imorse när jag vaknade, kollade jag tempen (då var termostaten vid fönstret) och jag hade hela +15 grader inne!
Ok, det är kallare vid fönstret, men vafan, +15 grader!?
Ja ja, jag ska inte gnälla.
Igår skulle jag göra ett försökt till att boka tvättid.
Det har jag såklart inte gjort än heller.
Tänkte göra det idag, men då måste det blir liite mildare ute först innan jag vågar ta mig ut.
Gaaaaaah, jag är trött som fan och fryser som ett psyk!!
I miss my wife...
...
Antibiotika.
Idag var jag till läkaren, fick utskrivet antibiotika mot min urinvägsinfektion.
Fick även order om att stanna hemma resten av dan, imorgon och övermorgon.
Jag kommer fan att klösa bort tapeterna här hemma, hatar att gå hemma o inte göra nåt.
Och inget sällskap har man heller när frugan har smitit.
Facebook, MSN och Spotyfi får bli mina nya frugor.
Nä, om man skulle gå och kissa igen för 1093975827 gången idag.
Ibland går saker överstyr.
Men jävligt kul är det!
Get this party started on a saturday night.
Dock kan man medge att det gick lite över styr. Bara lite...
Hur som helst.
Idag när jag äntligen tagit mig hem, så beställde jag hem lite käk.
Under den tiden fick jag för mig att diska.
Och så städa toaletten.
Sen kom maten.
Efter det var det dags att skura.
Nu ligger jag i framstupa soffläge, eftersom febern inte längre går att trolla bort.
Jag är död...
(bilder från igår kommer såsmåningom. dock bara dom som är någålunda normala.)
Fantastisk upptäckt.
Idag när jag och far åkte hem från Finland såg vi en rätt häftig grej-
En regnbåge!
Hur ofta ser du en regnbåge i början på februari?
På bilden ser ni till vänster solen och till höger regnbågen.
Mumindalen.
Nu har man inträdigt mumindalen.
Eller det laglösa landet.
Kalla det vad du vill, men byn heter Kitkiöjärvi.
Det tog ett x antal timmat att köra hit från stan, men jag klarade mig oskadd iallafall.
Dock hade jag lite väl nära ögonkontakt med en ren.
10 cm ifrån sidoframrutan stod renen och glodde in i min bil.
Nytt liv.
Som dom flesta vet har jag avslutat ett kaptitel i mitt liv och börjat om på ny kula.
Jag säger inte att det var lätt och simpelt, tvärtom.
Det finns gånger då jag ångrar mig ännu också, fast då har det inte gått så lång tid än.
Ny lägenhet har jag, en trea.
Idag blev det hemtrevligt här.
Nu har jag inte bara en säng, köksbord och marmorbord.
Nu har jag soffa och fåtölj, gardiner, mattor och ett jävligt snyggt dass!
Tyvärr är det ont om lampor, men värmeljus finns det gott om.
Mysfaktor nr.1.
Igår var det en liten inflyttningsfest. Fast festen bestod av att bära möbler, hinka i sig vin mellan varven, köra en raggardusch och dra ut.
Trevligt på Olivers igår.
Idag blir det nyktert för min del, även om vi ska ut ikväll igen.
Jag ids inte åka taxi hela tiden, så jag kan gott skippa alkoholen och köra bilen till stan istället.
Vem vet, det kan ju bli trevligt ändå.
Just nu sitter jag och väntar på att duschen ska bli ledig.
Känns som att jag luktar sliten alkis och svett.
Knas humör.
Nej, det tror vi nog inte.
Hur som helst. Jag är i ett svårt val.
Knallrött? Ids jag? Vill jag? Blir det en flopp? Är det en impulsgrej? Ska jag vänta några dagar?
Mitt liv är ett enda stort frågetecken, så ni förstår väl vilken frustration jag har i kroppen.
Därav passar denna bild alledels utmärkt!
Ja, jag är ett monster med knallgula och snea tänder.
But I´m damn proud of it!
