4 enstaka dagar kvar.
Snart, mycket snart, rättare sagt tisdag kväll, åker jag till Kallax och hämtar Montisgrabben.
Åh, så jag längtar!
Från 29 till 2.
Besökande statistiken kan verkligen variera.
5 dagar kvar!
Inkompetenta idioter.
I början på förra veckan skulle jag ha startat en ny medicinbehandling.
Apoteket hade, som vanligt, inte medicin hemma och skulle beställa.
Idag skulle jag få hämta dom.
Grattis, era jävla stolpskott!
Återigen har ni klantat er och bara beställt ena styrkan av medicinen. Och som pricker över i:et hade ni tagit hem den starkare dosen, vilket gör att jag inte ens kan påbörja upptrappningen av behandlingen.
På fredag em får jag hämta den svagare dosen.
På fredag morgon ringer min läkare och frågar hur behandligen gått hittills.
Fick ett plötsligt sug att åka hem.
14 days left!
Alldeles för mycket fritid.
Ena stunden är jag normal
Men andra stunden är jag onormal
5 smärtfulla veckor kvar.
Usch. 5 veckor kvar att lida innan smärtan (förhoppningsvis) försvinner.
Börjar bli måttligt less på att ha ont dygnet runt.
Mina mediciner mot mitt RLS slutade hjälpa, så nu trappar jag ner på dom för att kunna börja med dom nya.
Det är en väldigt plågsam och utdragen procedur, så jag hoppas verkligen att detta kommer ge resultat.
Det är ju inte bara det att jag hela tiden vill röra på mig, utan denna jävla smärta som jag blir tokig på. 
Nåja, om 16 dagar kanske saker och ting blir åtminnstonne lite lättare.
Yey!
Jag har fått en komentar på min blogg.
Tack så hemsk mycket, blev jätteglad :)
Ibland lönar det sig.
Som tack fick jag gardiner och soffkuddar jag spanat på ett tag.
Ibland lönar det sig att ställa upp och vara snäll.
Självklart kommer det lite bilder sen. Nångång. När jag ids.
Börjar faktiskt vara rätt nöjd med hur det ser ut här hemma.
En ny tv-möbel och nå tavlor skulle ju inte skada, men man kan inte köpa allt på en gång.
Vet precis vad jag vill ha, såklart är det IKEA-grejer. Inte allt för dyra, men snygga.
Ovanför soffan (eller mittemot sängen) ska det komma en gigantisk tavla och 3 mindre tavlor mittemot sängen (eller ovanför soffan). Har inte riktigt bestämt mig vad som ska sitta vars, men det är väl sånt man får se när man har sakerna hemma.
Och allt i svartvitt såklart.
Tänkte vara duktig och gå igenom min garderob idag. Har så mycket jag inte använder plus att jag måste göra lite plats när min Montisgrabb kommer. Nu är det ju faktiskt bara 19 dagar kvar.
Dom kläderna som är i rätt ok skick, läggs ut på Tradera, så håll koll!
Har jag tur får jag nån krona för det.
Cheers.
Sjukgymnast.
Först sa ju läkarna att jag har en inflammation i axeln. Det var det ju inte.
Sen sa dom att det är nerver i kläm. Det var det ju inte heller.
Tydligen så har jag en nackkota som inte hänger med när jag vrider på huvudet.
Som tur är skulle det inte vara allt för svårt att få den att hänga med.
...vi får väl se.
Helgen, kort och gott.
Tvingades gå fredag och lördag, av Magda. Tack för det.
Hade otroligt roligt, fått tankarna på annat håll.
Men nu är som sagt kalasandet över och tankarna tar över igen.
Kom hem idag kring 16-tiden, tror jag det var. Varit lite här och där när nattens bravader tog slut.
Stekte mig en hamburgare på mitt lilla vis. Så fruktansvärt gott!
Nu ligger jag på soffan, ska glo en film, käka lite frukt och kanske frysa lite till?
Ja, jag fryser som om jag vore naken i ett snöbad.
Kom och värm mig.
Frustrerad.
Direkt jag börjar tänka för mycket gör magkatarren sig påmind. Tur att man har novalucol hemma, så äntligen börjar fanskapet lugna ner sig.
Ja, det kanske märks att jag har otroligt lite att göra, när jag skriver inlägg varannan timma.
Jag har så mycket i huvudet som snurrar runt så tillslut vet jag inte vad det är jag tänker på.
Har iallafall fått en tid på måndag hos en sjukgymnast. Hoppas dom kan fixa till axeln på ett besök, så jag slipper ränna där som en virrhöna.
Sen har jag också kommit fram till att nästa månad blir det en bokning för att färdigställa tatueringen. Nu är jag så less på mig själv att alltid skjuta upp det. Tummen ska dras ur arslet och pengarna ska sättas in på sparkonto, för nu jävlar är det dags att sitta under nålen igen.
26 dagar kvar... 26 LÅNGA dagar kvar...
Karma är en plåga.
Det räckte tydligen inte med att axeln är åt helvete, utan nu har man åkt på en jävla förkylning också.
Tack så jävla mycket för det, uppskattas, verkligen.
Min natt har varit hemsk.
Så ursäkta mig att jag är en bitterfitta just nu.
Snälla.
So if you love me, let me go.
And run away before I know.
My heart is just too dark to care.
I can't destroy what isn't there.
Hatar dessa rubriker.
Nu sitter man här igen och känner att alla andras liv fortsätter framåt medan man själv står och trampar på ett och samma ställe hela tiden.
Jag kan inte direkt påstå att jag är redo för att skaffa barn, hus och volvo.
Men alla andra gör det, så det känns bara som att jag är mindre värd, eller nåt liknande.
Visst, jag har mitt jobb och min familj.
Men man är ju aldrig nöjd med sitt eget liv, när det känns som att alla andra har det så mycket bättre.
Och gårdagen kan inte släppa taget om mitt huvud.
Kan inte direkt säga att jag ångrar det som hände, vi fick båda säga sitt, äntligen.
Men det hade väl kunnat skötas lite snyggare. Lätt att vara efterklok.
Jag ångar verkligen hur jag behandlade dig och du vill höra mig säga det.
Verkar som att du inte känner mig ändå, du borde ju faktiskt veta.
Det handlar inte om stolthet eller något sånt, jag vill bara inte att människor ska se mig sårbar.
Den starkase överlever.
Denna dag har väl inte direkt varit så ansträngade, varit till storheden en sväng med gravida Carina och nu sitter jag och väntar på kaffesällskap.
Känner mig inte för att vara ensam just nu.
Åh, jag vill bara att dagarna ska flyga förbi. Jag orkar inte vänta mer.
Begär.
Jag är så grymt sugen på att köpa denna klänning.
Dock är ju priset otroligt häftigt.
Kanske nästa löning?
27 dagar kvar!
27 långa dagar kvar tills min Montisgrabb kommer tillbaka.
Snälla, bli 30:e augusti NU!
Gah.
Just när man tror att allting kommer att ordna sig så finns det en jävel som biter en i arslet och tar en tillbaka till verkligenheten.
Varför ska jag sitta här med dåligt samvete? Jag gjorde det som, för en gångs skull, kändes bäst för mig. Och nu känns det som att det kastas i ansiktet på mig gång på gång.
Jag vet att jag är okänslig och kall, bryr mig bara om mig själv osv, men i själva verket är det bara det jag låter andra se.
Ingen vet hur jag mår och ingen kommer någonsin att få veta. Jag är inte beredd att låta andra sitta och lyssa och tycka synd om mig när jag maler på om mina problem.
Mina problem är mina, that's it!
Men att sitta och lyssna på andras problem är för mig, en flykt från min värld. Se att andra också kan ha ett rent helvete till liv.
Men nu känns det bara så oerhört tungt att höra, för jag vet vem som skapat dina problem. Jag vill gärna hjälpa och stötta, men jag vet inte om det kan missuppfattas. Du säger motsatsen, men jag tvekar.
Så skäll ut mig, slå mig, gör vad fan du vill. Jag är ett missfoster, men jag försöker iallafall.
Jag vill vara en bättre människa, jag vill förändra allt som har med mig att göra.
Men är det verkligen så det är tänkt? Ska jag bli någon annan för att göra alla andra lyckliga?
Fan, ta mig som jag är, eller skit i det.
Åh. Idag är en jobbig dag igen. Mycket som vill komma ut, men som vanligt ingen att prata med.
Ber hemsk mkt om ursäkt till alla läsare, jag är nere i ett helvete just nu och enda sättet att uttrycka mig är att skriva ner lite skit här och rensa skallen.
Förlåt.
Och så cheers, för nu super jag ner mig på Jell-O shots.
Underbara nyheter!
Men extrem jävla lycka!
Han är snart tillbaka!
:)
...
Jag vill ha en vän som jag kan prata om allt med. Hur mycket jag saknar honom, hur jag längtar efter att han kommer tillbaka... Hur svårt mitt liv känns just nu och hur jag ska göra med alla mina problem.
Men den enda jag kan prata med, är bloggen. Och hur patetiskt och ynkligt är inte det?
Min vänskapskrets har på senaste tiden ökat, men ingen är i min ålder. Ingen är någon som jag kan anförtro allt åt. Ingen är någon som jag kan tänka mig att ha så nära inpå att jag kan berätta alla mina mörkaste hemligheter åt.
Det finns en person jag vill ha så nära, en som jag kan kalla bästa vän. Men det kommer aldrig att gå. Det är bara att inse att jag aldrig kommer att kunna ha en nära vänskap med någon. Jag är alldeles för kräsen, instängd och osocial när det gäller att prata känslor.
Varför vet jag inte, då jag har kunnat ha sådana relationer tidigare.
Jag är väl för rädd att bli sårad, sviken och förd bakom ljuset åter igen.
Jag kan helt enkelt inte lita på människor. Människor är falska och sluga. Gör allt för att få sig själv att må bättre.
