Utmattad.
Det blev lite för mycket idag. Jag känner att all ork är borta. Jag vill inte, jag orkar inte.
Det finns bara en sak jag vill, men det kommer jag inte att få. Inte än.
"Den som väntar på nåt gott, väntar aldrig för länge". BULLSHIT!
Flytten är överstökad idag. Nåt positivt iallafall.
Nu är det bara en massa grejer att packa upp. Hur fan ska jag få plats med allt i en etta?
Nåja, jag är stolt över våran insats, byabrudar klarar allt!
Jag ville och önskade att första natten i nya lägenheten, nya hemmet, skulle bli tillsammans med Boki.
Vem fan har rätten egentligen, till att styra över när och hur länge min största kärlek ska få vara här!?
Och ta beslutet om han får flytta hit!? Tänk om han blir nekad? Vad fan gör jag då? Jag klarar mig inte utan honom. 4 dagar har han varit borta, men det känns som en jävla evighet! Jag vill inte vara ifrån honom, jag vill inte lägga mig och sova i våran säng, i vårat hem, utan honom.
Jag vet att jag måste vara stark, försöka se det positivt och så vidare... Men jag orkar inte. Jag vill inte orka! Varför ska jag spela glad och lycklig, när jag bara vill lägga mig i ett dike och dö när han inte är här?
Tänk dig in i våran sits. Aldrig någonsin har jag vi känt såhär för någon.
...och så får vi inte ses när vi vill. Sova tillsammans när vi vill. Kramas. Pussas.
Jag vill ha han hit NU!
Om jultomten finns, så önskar jag mig för första gången på väldigt länge, en enda sak.
Att Boki kommer hit, helst igår.
Tack.
...
Jag saknar dig så otroligt mycket, jag vill ha dig här nu. Jag vill kunna somna på ditt bröst när du leker med mitt hår. Jag vill kunna krama om dig, pussa dig, prata med dig.
Om jag bara skulle få 5 minuter nu skulle det göra så fruktansvärt mycket.
Jag mår SKIT utan dig!
Du och jag, älskling.
Du och jag!
Snyft.
Skämt och sido.
Boki åkte hem idag.
Fy så in i helvete vad jobbigt det var att se honom åka. Och jag kämpade så hårt att inte visa hur jobbigt det var för mig, så när jag inte längre kunde se honom brast allt ut.
Tack Cilla, för att du kom så lägligt och kramade om mig!
3 månader gick alldeles för fort, det känns inte ens som 1 månad. Vart försvann tiden?!
Det är bara att hoppas att tiden går lika fort nu när jag sitter ivrigt och väntar på att få ett datum då han kan komma tillbaka hit och få flytta hit.
Hoppas, hoppas, hoppas allt går fort och smidigt!!
Han for idag, men det känns som att det är en evighet.
Jag trodde det skulle bli lättare den här gången, för nu vet jag ju vad han vill, det visste jag inte sist.
Men neeej, det är lika jobbigt om inte jobbigare.
Jag saknar min dragi moj.
Tvättstuga.
Jag tvättar kläder.
Och inte så lite heller.
