Fantasin stämmer inte med verkligheten.

Tänk om livet hade varit så enkelt som man trodde att det skulle vara.
När du var 16 år så längtade du efter att vara myndig och ha ett eget liv. Du skulle göra precis det du ville.
Men så är ju 18-års dagen här och du inser att du nu är vuxen, måste fatta dina egna beslut som inte alltid är så lätta beslut. Du måste skaffa fram pengar, vilket innebär att du måste skaffa ett jobb, vilket innebär att du måste ha en utbildning.

Jag flyttade hemmifrån som 15-åring till Pajala. Började gymnasiet, hade egen lägenhet och eget ansvar över skolan. Inga föräldrar som hade ögon i nacken. Jag gjorde det jag ville. Skokade, rökte, hade pojkvän osv... Men sanningen kom ikapp mig. Det funkade inte att leva så. Sista året på gymnasiet, då killen flyttade till Boden, täntke jag:
-" Fan, jag har mkt att komma ikapp om jag ska ha en utbildning och komma bort från denna håla."

Jag tog mig i kragen och blev en pluggis. Pluggade dagar som nätter. Allt var inlämnat i god tid. Tog åt mig extra kurser. 
När dom sista veckorna började närma sig var det dags att söka jobb. Skickade in allt jag hade till chefen på Sunderby Sjukhus. Där skulle jag jobba, det var min dröm och den drömmen skulle bli verklighet! Tyvärr så hade jag missat dagen då allt skulle vara inskickat, trodde loppet var kört. Men jag gav inte upp. Jag ringde och frågade om jag ändå fick skicka in mina papper, det gick bra. Men för säkerthets skull skickade jag även alla papper till Bodens Kommun, det var nämligen dit jag skulle flytta. Till killen. 
Några dagar gick och mina klasskompisar hade alla fått jobb. Utom jag.
-"Fan, jag blir arbetslös.", så löd mina tankar.

Men så får jag ett samtal, det var Bodens Kommun som ringde. Dom ville ha mig till en intervju. Jag hoppade på första bästa buss till Boden, for på intervjun. När jag knallade hemmåt så ringer Sunderbyn, dom ville ha mig till avd. 31. Jag grät av lycka! Nu hade jag 2 arbetsplaster som ville ha mig. MIG! Jag som är så värdelös. Tackade nej till kommunen, och började på sunderbyn. Gick min intro innan examen på ortopedavd. då jag redan var klar med alla skoluppgifter.

På examensdagen blev allt verklighet. Stolta släktningar, vänner och bekanta  kom till kyrkan. Min klass gick upp, längst fram i kyrkan stod vi. Glada och ivriga över att få våra betyg. Inte ett enda IG hade jag, vilken lycka. Jag hade klarat det. Jag hade en utbildning. Jag var undersköterska på Sunderby Sjukhus!
Dagen efter bar det av, på riktigt.

Nu var jag vuxen, hade ett eget liv, en egen familj, en egen lägenhet som delades med världens bästa människa, ett eget jobb. Allt var mitt! Men än var inte oron över. Jag hade kvar körkortet, hade kuggat på teorin, men klarade andra gången. Nu var det uppkörningen. Oroade mig hela tiden, jag hade ju aldrig tid att övningsköra. Men jag tog en chansning och bokade tid. Kuggade. Tänkte ge upp allt som hade med körkort att göra. Jag orkade inte! Men jag gjorde ett nytt försök. När min period på Sunderbyn tog slut så åkte jag till min far. Bokade uppkörningen och övningskörde som en tok! Och vad tror ni hände på uppkörningsdagen? JAG FICK KORTET! Jag, som knappt kört nå bil alls. Nu var jag verkligen vuxen.
Men när man nu har ett körkort så vill man ju också ha bil. Letade på blocket, hittade en fin Volvo 740. Det blev min första bil.
I samma veva fick jag börja springvikariera på sunderby sjukhus och åt bodens kommun. Jag jobbade och slet som en tok, bara för att få pengar så man kunde betala av alla räkningar. Jag var ju vuxen nu och som vuxen kommer det en massa ansvar som man inte tänker på som 16-åring.

Ett år gick och vi flyttade till Luleå. Då började mitt helvete. Fick inget jobb, kände inga i hela stan. Jag var ensam. Karln min jobbade 7-16 och var trött när han kom hem. Jag mådde skitdåligt. Jag lånade pengar, snyltade på andra, levde på andra. Ett rent helvete. Men jag var ju vuxen. Var det verkligen detta jag drömt om? Månaderna gick, sprang på intervju efter intervju. Fick inget jobb. Hamnade nästan i nåt som kan kallas depresion. Fick städmani. Satt inne i lägenheten 24 timmar om dygnet, 7 dagar i veckan och städade och lagade mat. Kände att mitt liv var meningslöst. Varför skulle jag leva?
Sommaren började närma sig och jag fick jobb! 3 månaders jobb på ett demensboende. Min lycka var räddad! Äntligen hade jag fått mitt liv tillbaka. Men efter 11 månaders arbetslöshet fanns det inte mkt pengar kvar, bara en massa skulder. Så nu har jag det på mina axlar, betala av alla skulder. Och vad händer om 2 veckor då min sommarperiod är slut? Blir jag arbetslös igen och hamnar i ett nytt helvete?

Nej, fantasi är drömmar. Drömmar som mest troligt aldrig kommer att slå in. Du får aldrig leva ett liv som du drömt om, du slipper aldrig denna oro och stress.
"Hur ska jag klara detta?"
"Vad händer sen?"
"Får jag nå mera jobb?"

Önskar jag vore 16 år igen...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0